Konsertsalen - en könsrollsbevarande miljö?

Idag, två dagar före invigningen av vår Skippa Helskägg-säsong, kommer den amerikanske professorn och "gender"-forskaren Susan McClary till stan. Hon har skrivit en hel del om kön och musik som är uppseendeväckande. Bl.a. hur konservativ och könsrollsbevarande den klassiska musikvärlden är.

Det fick mej att fundera över hur det fungerar egentligen. En konsekvens av traditionens trånga tröja är förstås att det blir extra svårt för kvinnor att förändra sin inarbetade roll och naturligt ta auktoritära, traditionellt manliga sådana, som dirigent och kompositör.

Inom populärmusiken experimenterar artisterna hela tiden med sitt utseende sin image och många använder det motsatta könets attribut och leker med det det.
Inom den klassiska världen känns det nästan omöjligt. Det är svårt att föreställa sej en manlig solist med nån form av könsöverskridande klädsel, det skulle bara inte gå.
Överhuvudtaget är den klassiska musikvärlden avsexualiserad på scenen, den antas syssla med högre ting. Kroppen är tabu!

Ett exempel: Jag hade skrivit som överskrift till lördagens konsertprogram "..en eftermiddag i kvinnliga kompositörers sköte". Mina kollegor kände omedelbart att det var alldeles för mycket och på gränsen till smaklöst och en neutral titel valdes i stället vilket jag tycker är ganska fegt.
Jag vet att det av någon anledning var djärvt men samtidigt tycker jag det var rätt kul och ger lite sensualitet, kropp och djup till titeln.
Är det så att det är otänkbart och provocerande att på minsta vis associera kvinnors konstnärliga skapande men sexualitet? Och, nog är väl konstigt att man gör just den assiciationen, i ett sammanhang med enbart män hade troligen ingen reagerat på uttrycket som jag tror tom tror är bibliskt.

När det gäller kvinnor är alltid könet en "issue". Hur kan det komma sig?

En mytisk konsert och en besvikelse

I lördags hade blåsarsymfonikerna konsert på Nybrokajen med en ung grekisk klarinettist, Dionysis Grammenos, som solist. Det kändes som om publiken verkligen tog till sig honom och hans ekvilibrism och vi hade kul allesammans. Det var visst många klarinettister i publiken, jag tyckte mej bl.a. ana min gamle lärare Sölve Kingstedt i vimlet.
Dionysis spelade en konsert av holländaren Hardy Mertens vars satser hade namn efter grekiska gudinnor, Kirke, Afrodite och Medusa (som ifs inte är en gudinna men väl ett mytologiskt väsen). Adam Gorbs två danser från Dances from Crete hade Minotaurus som motiv också.
Det fick mej att börja fundera över myternas betydelse för oss idag och var kvinnomyterna står för. Jag ska återkomma till det.

Besvikelsen
I förra veckan kom Kulturrådets svar på bidrag för samarbete med tonsättare. Blåsarsymfonikerna har sökt för två verk, givetvis med kvinnliga tonsättare. Det ena var ett verk av Anna-Lena Laurin för orkestern och en solist från jazz eller popvärlden, skulle bli Lisa Nilsson, det andra ett stycke för trumpetfrossan som Ann-Sofi Söderqvist ska skriva.
Jag blev extremt beskiven över att verket från Anna-Lena inte fick bidrag. Det hade varit jättekul. Anna-Lena är en tonsättare som har så bred genrekunskap, hon har spelat mycket jazzpiano som musiker men skriver mest klassiskt nuförtiden. Det är tänkt som ett möte mellan två musikaliska världar symboliserade av den mer klassiska orkesterklangen och sångerskan. Kombinationen är superbra och Christian som ska dirigera var också väldigt nöjd.

Vill man lyssna på hennes musik har hon en bra hemsida:


Nu är jag orolig för vad som ska hända med det här verket.

Om Mahler vore kvinna

Efter en underbar vecka med Blåsarsymfonikerna och våra gästsolister från Kolkata, de två panditarna Debashish Bhattacharya och Subhasis Bhattacharya, vilken slutade med en verkligt spännande konsert där västerländsk noterad musik och indisk klassisk musik möttes i två verk skapade av Fredrik Österling respektive Debashish Bhattacharya.
Det var roligt att även media uppmärksammade det här rätt unika samarbetet, bl.a. gjorde Sveriges Radio ett inslag om konserten som sändes omedelbart följt av ett annat inslag om en av de många Mahler-konserterna som äger rum på stan.

År 2010 är det ju Mahler-år och alla orkestrar med den minsta självaktning spelar så mycket Mahler de bara kan. Själv är jag periodare när det gäller honom, ibland tycker jag det är underbart att vältra mej i lidandet och förlösningen, ibland känner jag en obetvinglig lust att säga ”Ryck upp dej gubbe, ta dej i kragen och var inte så patetisk”.
Det är så jag känner nu efter ett par veckor i Indien och en vecka med indisk, icke ego-baserad musik.

Med tanke på idéerna om hur kvinnors musik bort vara kan jag inte heller låta bli att leka med tanken på hur Mahlers musikaliska självömkan tagits emot om han varit en kvinna. Att ens röra vid en sådan tanke kan ju eventuellt klassas som helgerån eller åtminstone som djupt osmakligt men jag gör det ändå.

För det första hade Gustava naturligtvis aldrig blivit spelad eftersom symfonierna är skrivna för stor, via jättestor till groteskt stor symfoniorkester och alltså vore alldeles för dyra att sätta upp. Hade det ändå skett, hur hade det gått då?
Musiken är inte lättspelad och självklart skulle inga dirigenter ägna decennier åt att förfina tolkningarna av något som skulle uppfattas som överemotionellt, obalanserat, med bristfällig formkänsla och dessutom inte sällan vulgärt.
Naturligtvis inte tanken svindlar!

Det handlar delvis om identifikation och vem skulle vilja identifiera sej med en ömklig kvinna. Mahler fungerar ju egentligen bara då man som lyssnare identifierar sig själv med hans lidande och gör det till sitt. Sannolikt är det där hans storhet ligger, om det nu inte är i instrumentationen förstås.
Jag kan inte låta bli att likna Mahler vid Strindberg, som jag alltid har svårt för. Också han är ofta otroligt gnällig men även hans gnälligheten är helig, och hans storhet rättfärdigas genom eulogier om hans stilistiska och språkliga skicklighet.
Jag misstänker att både Strindberg och Mahler är oerhört betydelsefulla för mäns, och eventuellt också kvinnors, behov av kvalitetssäkrad, egocentrerad storslagen ynklighet, känslomässighet och självömkan.
Att en kvinna skulle kunna bli berömd för en sån typ av emotionell musik tror jag är helt omöjligt. Vad som är bevis på sensitivitet och förmåga till ett rikt och upphöjt känsloliv hos män uppfattas lätt som hysteri och brist på balans hos kvinnor.

Hur som helst, jag är inte bitter utan inväntar tålmodigt nästa period i mitt liv då jag gillar Mahler igen.
JAI HIND

Ingeborg, Ingeborg, vad hande med dej?

Satt på Statens Musikbiblioteket tittade ut över snömassorna och läste om Ingeborg Bronsart von Schellendorf, née Stark, en i det närmaste helt okänd tonsättare och pianist, iaf för mej.

Ingeborg var en verkligt intressant kvinna. Hon blev Franz Liszts elev när hon flyttade till Weimar 1858 och han blev imponerad! Han skrev till en vän att hon var speciellt artistiskt begåvad, vilket borde betyda en del när Liszt säger det, och han brukade säga om hennes spel att "hon spelar som en vulkan", vilket i och för sej enligt tidens tänk måste vara väldigt okvinnligt!

Ingeborg gifte sej sedan med en annan pianist, Hans von Bronsart von Schellendorf och försökte förena karriär med familjeliv vilket verkar ha gått sisådär. Ingeborgs sångspel Jery und Bätely blev en sådan succé vid premiären 1873 att Hans hotade med skilsmässa om hon inte omedelbart gav upp sina artistiska aktiviteter. I ett brev till maken framkommer att han systematiskt uttalade sej föraktfullt om hennes kreativa förmåga och menade att hennes framgångar helt skulle bero på bekanta som ville henne väl... De följande åren skrev Ingeborg bara sånger!! Sedan blev Hans generalintendent i Weimar 1887 och Ingeborg avslutade sin stora opera Hierne som fick premiär 1891. Ingeborg fick ändå ur sej rätt mycket, bla fyra operor, och hon blev den första kvinnliga kompositör som fick en större opera uppförd i Tyskland. En dag ska jag ta reda på vem nästa kvinna var! Ingeborg hade svenska föräldrar men växte upp i St Petersburg och hon var under hela sitt liv väldigt stolt över sitt svenska ursprung.

Det vore väldigt kul att göra musik av henne i Blåsarsymfonikerna, antingen under kvinnoåret eller också under Den Svenska Säsongen. Jag har spanat i lådorna pa SMB och hittat ett par sånger, och mer var väl inte att vänta. Åtminstone en av operorna skulle föstås vara kul....med en intresserad smaskig svensk interpret.

Så är då äntligen min skägglösa blogg igång

Så till slut har då min skägglösa blogg kommit igång! Den ska handla om arbetet på Blåsarsymfonikernas nästa säsong, 10-11, då minst hälften av musiken vi spelar ska vara skriven av en skägglös person.
Och inte bara det, av en person som helt saknar de fysiska förutsättningar för att skaffa sig skägg dvs en kvinna. Bloggen ska också handla om en del av det som jag upptäckt och upptäcker när jag har letat efter musik av kvinnliga tonsättare och funderingar som det väcker.
Det är ju så att den fysiska oförmågan att odla skägg under seklen också förknippats med oförmåga att skriva musik, skapa konst, tänka filosofiskt och inte minst att det skulle vara väldigt opassande att ens försöka.
Jag trodde då jag började leta att det i denna andliga uppförsbacke skulle bli väldigt svårt att hitta någon annan musik av kvinnliga kompositörer än sånger och pianostycken, sånt som kunde framföras i "hushed tones", jag tänker då på tonsättare födda före 1900. Det var glädjande nog alldeles fel. Kvinnorna då som nu är inte alls lika många och de har en tendens att försvinna ur historien ganska kvickt, men de finns där och de flesta är inte alldeles oväntat riktiga järndamer.