Idag, två dagar före invigningen av vår Skippa Helskägg-säsong, kommer den amerikanske professorn och "gender"-forskaren Susan McClary till stan. Hon har skrivit en hel del om kön och musik som är uppseendeväckande. Bl.a. hur konservativ och könsrollsbevarande den klassiska musikvärlden är.
Det fick mej att fundera över hur det fungerar egentligen. En konsekvens av traditionens trånga tröja är förstås att det blir extra svårt för kvinnor att förändra sin inarbetade roll och naturligt ta auktoritära, traditionellt manliga sådana, som dirigent och kompositör.
Inom populärmusiken experimenterar artisterna hela tiden med sitt utseende sin image och många använder det motsatta könets attribut och leker med det det.
Inom den klassiska världen känns det nästan omöjligt. Det är svårt att föreställa sej en manlig solist med nån form av könsöverskridande klädsel, det skulle bara inte gå.
Överhuvudtaget är den klassiska musikvärlden avsexualiserad på scenen, den antas syssla med högre ting. Kroppen är tabu!
Ett exempel: Jag hade skrivit som överskrift till lördagens konsertprogram "..en eftermiddag i kvinnliga kompositörers sköte". Mina kollegor kände omedelbart att det var alldeles för mycket och på gränsen till smaklöst och en neutral titel valdes i stället vilket jag tycker är ganska fegt.
Jag vet att det av någon anledning var djärvt men samtidigt tycker jag det var rätt kul och ger lite sensualitet, kropp och djup till titeln.
Är det så att det är otänkbart och provocerande att på minsta vis associera kvinnors konstnärliga skapande men sexualitet? Och, nog är väl konstigt att man gör just den assiciationen, i ett sammanhang med enbart män hade troligen ingen reagerat på uttrycket som jag tror tom tror är bibliskt.
När det gäller kvinnor är alltid könet en "issue". Hur kan det komma sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar