Om Mahler vore kvinna

Efter en underbar vecka med Blåsarsymfonikerna och våra gästsolister från Kolkata, de två panditarna Debashish Bhattacharya och Subhasis Bhattacharya, vilken slutade med en verkligt spännande konsert där västerländsk noterad musik och indisk klassisk musik möttes i två verk skapade av Fredrik Österling respektive Debashish Bhattacharya.
Det var roligt att även media uppmärksammade det här rätt unika samarbetet, bl.a. gjorde Sveriges Radio ett inslag om konserten som sändes omedelbart följt av ett annat inslag om en av de många Mahler-konserterna som äger rum på stan.

År 2010 är det ju Mahler-år och alla orkestrar med den minsta självaktning spelar så mycket Mahler de bara kan. Själv är jag periodare när det gäller honom, ibland tycker jag det är underbart att vältra mej i lidandet och förlösningen, ibland känner jag en obetvinglig lust att säga ”Ryck upp dej gubbe, ta dej i kragen och var inte så patetisk”.
Det är så jag känner nu efter ett par veckor i Indien och en vecka med indisk, icke ego-baserad musik.

Med tanke på idéerna om hur kvinnors musik bort vara kan jag inte heller låta bli att leka med tanken på hur Mahlers musikaliska självömkan tagits emot om han varit en kvinna. Att ens röra vid en sådan tanke kan ju eventuellt klassas som helgerån eller åtminstone som djupt osmakligt men jag gör det ändå.

För det första hade Gustava naturligtvis aldrig blivit spelad eftersom symfonierna är skrivna för stor, via jättestor till groteskt stor symfoniorkester och alltså vore alldeles för dyra att sätta upp. Hade det ändå skett, hur hade det gått då?
Musiken är inte lättspelad och självklart skulle inga dirigenter ägna decennier åt att förfina tolkningarna av något som skulle uppfattas som överemotionellt, obalanserat, med bristfällig formkänsla och dessutom inte sällan vulgärt.
Naturligtvis inte tanken svindlar!

Det handlar delvis om identifikation och vem skulle vilja identifiera sej med en ömklig kvinna. Mahler fungerar ju egentligen bara då man som lyssnare identifierar sig själv med hans lidande och gör det till sitt. Sannolikt är det där hans storhet ligger, om det nu inte är i instrumentationen förstås.
Jag kan inte låta bli att likna Mahler vid Strindberg, som jag alltid har svårt för. Också han är ofta otroligt gnällig men även hans gnälligheten är helig, och hans storhet rättfärdigas genom eulogier om hans stilistiska och språkliga skicklighet.
Jag misstänker att både Strindberg och Mahler är oerhört betydelsefulla för mäns, och eventuellt också kvinnors, behov av kvalitetssäkrad, egocentrerad storslagen ynklighet, känslomässighet och självömkan.
Att en kvinna skulle kunna bli berömd för en sån typ av emotionell musik tror jag är helt omöjligt. Vad som är bevis på sensitivitet och förmåga till ett rikt och upphöjt känsloliv hos män uppfattas lätt som hysteri och brist på balans hos kvinnor.

Hur som helst, jag är inte bitter utan inväntar tålmodigt nästa period i mitt liv då jag gillar Mahler igen.
JAI HIND